lisa.lan

Förra året ingick jag och Peter ett "nyttighetskontrakt", som vi följde slaviskt i sex veckor, tills jag blev sjuk och det föll i glömska. Det intressanta var att under de där sex veckorna så var vi båda två piggare, och hade mer energi. Därför har vi bestämt oss för att ingå ett nytt kontrakt. Vi inleder med de fem veckor som vi har VFU, om det fungerar bra så förlängs det fem veckor till och så vidare fram till jul.

I höst vill jag:

Här händer det spännande saker! Idag var jag på XIII här i stan och kikade. Det verkade riktigt bra, och eftersom Danny var så trevlig bokade jag tid för konsultation. Fick en tid redan på fredag! Ska bli jättespännande att se/höra vad han tror. Hihi, första steget mot min tatuering är avklarat!

I förmiddags tog vi en promenad in till stan. Jag pusslade ihop ett nytt körschema på trafikskolan, innan vi tog en kopp kaffe på Kardemumma, cafét som ligger i anknytning till Stadsbiblioteket. Riktigt mysigt, får väl godkänt av oss båda! Efter lite uppiggande koffein, beslöt vi oss för att ta upp jakten på en ny kaffeburk. Jag tyckte också att vi skulle undersöka utbudet av teburkar, och så blev det. Efter att ha gått runt till alla potentiella "burkaffärer", så fick vi med oss fem teburkar, och en stor kaffeburk.

Idag var det tänkt att vi skulle åka till Gröna Lund med Sofia och Adde, förutsatt att min dagsform var bra. Nu är den tyvärr inte det, så Gröna Lund får vänta. Som tur är har de öppet en hel månad till, så förhoppningsvis kommer vi hinna åka dit den här säsongen.

Nej, det ska tydligen inte vara lätt. Förutom gårdagens mer eller mindre tråkiga besked, och att jag idag fortfarande är i stort sett sängliggande av det onda, har jag nu fått mitt schema inför hösten. Givetvis blev det så att jag ska läsa kursen med VFU först, precis det vi inte ville. Detta innebär att jag och Peter har 5 veckors VFU samtidigt, jag i Sala. Detta innebär att vi har ett problem. Ett litet, svartvitt lurvigt sådant. Om Peter mot förmodan skulle kunna få placering nära hemmet, hinner han lugnt hem och rasta Hamlet ordentligt samt äta lunch. Om han får placering där han brukar få, i andra änden av stan, hinner han inte det.

Idag är det måndag, och läkarbesöksdag. Peter har bett (läs:krävt) att få vara med, och ser ingen anledning till att han inte skulle få det. Han vill också veta och ha en del svar. Känns långt till klockan 14 bara...

Trotsade tröttheten mm och begav mig in till stan med Peter och Hamlet. Vi mötte upp Josse för lite hederlig sushijakt. Efter många om och men blev det sushi som fick följa med hem till Josses myslutande lya. Hamlet surade lite för att han inte fick någon sushi...

Jag är trött. Fruktansvärt trött. Sådär trött så att det känns som om jag aldrig kommer bli pigg igen. Jag befinner mig en bubbla av trötthet, flyter omkring och försöker göra något vettigt med min tillvaro. Anledningen till denna trötthet, är dessa ständigt återkommande smärtor. Såvitt jag vet orsakade av njurgrus, men tvivlet har infunnit sig. Kan det vara något annat, något mer? Urologen som jag pratade med (via telefon) i våras som tittat på mina röntgenbilder, frågade om jag haft ont efter att de var tagna. "Ja, i nästan tre veckors tid", svarade jag. "Då är det inte njursten, då är det något annat." Han skulle skicka tillbaka mig till min ordinarie läkare för fortsatt utredning. Sedan hörde jag inget mer. Så det sista jag hörde var att den förklaring som jag fått höra under flera års tid, inte stämde. "Då är det något annat." Men vad? Jag har en tanke, en misstanke om vad det skulle kunna vara. På måndag ska jag träffa min läkare igen, och har då tänkt försöka få svar. Kan hon inte ge mig några, vill jag få möjlighet att träffa någon som kanske kan. För nu är jag trött. Trött på att vara trött, trött på att inte orka, inte känna för, inte engagera mig. Trött på att inte känna igen mig själv. Var är den där positiva, överenergiska tjejen med fullt upp? Nu får Peter anstränga sig för att få ut mig på bio. Tänk, bara en sådan simpel sak som att se på film i en biosalong känns nästintill övermäktigt. Tänk om jag får ont? Tänk om jag inte orkar? Är det inte väldigt jobbigt att filmen börjar så sent?
Jag har funderat på att anmäla mig till en yogakurs nu i höst. Har funderat i ett par veckors tid. Men när jag precis bestämt mig för att skicka iväg ett mail, så dyker de där tankarna upp igen. Tänk om jag får ont? Tänk om jag inte orkar?
Tröttheten, smärtan, och även oron över att något ska hända när jag inte befinner mig i hemmets trygga vrå, har så sakteliga börjat ta över mitt liv. Det som jag svor på aldrig skulle hända.
Jag vill ha fullt upp, jag vill orka göra saker, men energin finns inte längre. Oavsett vad det är, njursten eller något annat, så räcker det nu. Jag vill inte vara trött längre! Jag vill kunna planera långsiktigt utan att vara rädd för att behöva ställa in pga smärta. Jag vill kunna göra precis det jag känner för, utan att fundera över om jag orkar eller inte. Jag vill slippa ha ont, slippa anpassa mig själv efter smärtan. Jag vill slippa vara så outsägligt trött!