Det som inte får hända
Har precis läst ett avsnitt i en kursbok. Det fick mig att gråta. Avsnittet hette "Daniel är död", och är skrivet av en kvinnlig lärare på gymnasiet. Hon berättar om Daniel, som gick sista terminen i gymnasiet. Han dog i en trafikolycka i slutet på mars.
När jag läste om Daniel förflyttades jag bakåt i tiden, till mitt första år på gymnasiet. Min pappa var lärare på den skola jag gick på, därför fick jag reda på vad som hänt nästan direkt. På juldagen hade Linnea, en tjej i min pararellklass som ingick i den grupp jag umgicks med, och hennes mamma dött i en trafikolycka. De var på väg till Linneas pappa för att hon skulle fortsätta fira jul där, men bilen halkade på en isfläck och de dog. Båda två. En 16-årig flicka och hennes mamma.
Efter jullovet var hela skolan i chock. Det var obegripligt att någon så ung bara var borta. Vi fick sitta och prata i smågrupper med lärare. Om Linnea och allt annat. Vi hade en fin minnesstund i skolan, musik ur musikalen Chess spelades. Ett foto på Linnea satt längst fram i salen, och det var fyllt av blommor. De som stått Linnea närmast grät, jag var ledsen men grät inte. Försökte istället trösta några av vännerna.
Sedan skulle vi ut på praktik i tre veckor. Det kändes overkligt. Sista fredagen på praktiken var det begravning. Kyrkan var överfull. Två vackra klarblåa kistor med blomsterhjärtan stod längst fram i kyrkan. Blått, eftersom det är hoppets färg. Det starkaste under begravningen var när kantorn, som var nära vän till familjen sjöng "Håll mitt Hjärta". Rösten darrade och hon kunde knappt sjunga, men hon gjorde det. För Linnea och hennes mamma. Det var så otroligt starkt och vackert.
Att sedan gå förbi familjen, skaka hand och se deras otröstliga, nästan tomma blickar var hemskt. Hur kan sådant hända? Unga människor ska inte dö. De ska leva, skratta vara lyckliga och äventyrliga. Men de ska inte dö.
Jag har inte tänkt på Linnea på väldigt länge. Men att läsa om Daniel, och hur läraren beskrev allt som hände under de där obegripliga dagarna kring hans död, och hur livet fortsatte väckte alla minnen igen. Jag har aldrig glömt Linnea. Det kommer jag inte göra heller. Hon är en påminnelse om att livet kan vara otroligt kort, att det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och att aldrig ta något för givet.
Unga människor kan också dö.
När jag läste om Daniel förflyttades jag bakåt i tiden, till mitt första år på gymnasiet. Min pappa var lärare på den skola jag gick på, därför fick jag reda på vad som hänt nästan direkt. På juldagen hade Linnea, en tjej i min pararellklass som ingick i den grupp jag umgicks med, och hennes mamma dött i en trafikolycka. De var på väg till Linneas pappa för att hon skulle fortsätta fira jul där, men bilen halkade på en isfläck och de dog. Båda två. En 16-årig flicka och hennes mamma.
Efter jullovet var hela skolan i chock. Det var obegripligt att någon så ung bara var borta. Vi fick sitta och prata i smågrupper med lärare. Om Linnea och allt annat. Vi hade en fin minnesstund i skolan, musik ur musikalen Chess spelades. Ett foto på Linnea satt längst fram i salen, och det var fyllt av blommor. De som stått Linnea närmast grät, jag var ledsen men grät inte. Försökte istället trösta några av vännerna.
Sedan skulle vi ut på praktik i tre veckor. Det kändes overkligt. Sista fredagen på praktiken var det begravning. Kyrkan var överfull. Två vackra klarblåa kistor med blomsterhjärtan stod längst fram i kyrkan. Blått, eftersom det är hoppets färg. Det starkaste under begravningen var när kantorn, som var nära vän till familjen sjöng "Håll mitt Hjärta". Rösten darrade och hon kunde knappt sjunga, men hon gjorde det. För Linnea och hennes mamma. Det var så otroligt starkt och vackert.
Att sedan gå förbi familjen, skaka hand och se deras otröstliga, nästan tomma blickar var hemskt. Hur kan sådant hända? Unga människor ska inte dö. De ska leva, skratta vara lyckliga och äventyrliga. Men de ska inte dö.
Jag har inte tänkt på Linnea på väldigt länge. Men att läsa om Daniel, och hur läraren beskrev allt som hände under de där obegripliga dagarna kring hans död, och hur livet fortsatte väckte alla minnen igen. Jag har aldrig glömt Linnea. Det kommer jag inte göra heller. Hon är en påminnelse om att livet kan vara otroligt kort, att det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och att aldrig ta något för givet.
Unga människor kan också dö.
Kommentarer
Trackback
