lisa.lan

Vad ska jag skriva? Som rubriken anger befinner jag mig just nu i ett tillstånd av hänförelse. Fascination, längtan och, i viss mån, avundsjuka. Jag misstänkte att det skulle kunna hända redan första gången jag fick höra talas om denna bok, och denna fascinerande kvinna. Ändå kunde jag inte motstå att läsa om en person som har gjort allt det jag alltid drömt om att kunna göra. Eftersom jag är en realistiskt lagd person, så inser jag att förutsättningarna för att kunna leva ett sådant liv drastiskt har ändrats, detta hindrar mig dock inte från att vilja göra det.

Det som, återigen, väckt dessa tankar hos mig, är att jag tidigare idag köpte boken Mitt i Afrika av Ann Olivecrona. En oerhört stark och imponerande kvinna som hela sitt liv gått sin egen väg och följt sina drömmar, förvissad om att de kunde och skulle förverkligas. Som av en händelse råkar hennes drömmar sammanfalla en hel del med mina egna. Redan som liten ville hon till Afrika, redan som liten visste hon att hon ville arbeta med djur. Som 2-åring gick hon ifrån sin mor in i en hage med en tjur. Tjuren stångade iväg henne, varpå hon reste sig upp och gick fram igen. Den förvånade tjuren lät sig då villigt bli klappad på mulen.  Hon har varit med om osannolika möten med både djur och människor, fångat in giraffer med lasso från en jeep i 110 km/h... Nu har hon vigt sitt liv åt att rädda traumatiserade och skadade schimpansungar, vars föräldrar blivit dödade för deras kötts skull. Nej, fel. Vars föräldrar blivit dödade för att tillfredsställa någon förmögen människa utanför Afrika som fått för sig att apkött skulle vara en delikatess likt rysk kaviar och champagne.
Ann Olivecrona har tagit på sig rollen som förkämpe och röst åt de som inte kan föra sin egen talan. Hennes syn på förhållandet människa-djur är, om ni frågar mig, klockrent. Jag kan känna igen mig i otroligt mycket av hennes livsfilosofi och tankegångar. Jag är hänförd.

Boken har återigen väckt mina egna drömmar. Drömmar som jag har haft hela mitt liv, men som tillfälligt har stoppats ner långt in i min vänstra lilltå, så jag kan plocka fram dem vid ett "lämpligare" tillfälle. Missförstå mig inte, jag trivs jättebra med min utbildning till lärare, och ännu bättre bland eleverna ute i klassrummen. Men det är inte, och kommer heller aldrig att vara, mitt förstahandsval. Att bli lärare är "the next best thing", något jag kan tänka mig att göra och kan tycka om att göra, tills jag hittar möjligheten att förverkliga mina drömmar.  Att arbeta med djur i Afrika. Att föra fram de oskyldigas talan, de som fanns här långt innan oss. De som hela tiden får stå tillbaka för att människan anser sig vara förmer, bättre, intelligentare och värdefullare.

Mitt i Afrika av Ann Olivecrona. Läs den. Om inte för för hennes syn på djur och människor, så för alla fascinerande och intressant människor hon har träffat på.