Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)
Burlesque
Feeling broken
Barely holding on
But there’s just something so strong
Somewhere inside me
And I am down but I’ll get up again
Don’t count me out just yet
I’ve been brought down to my knees
And I’ve been pushed way past the point of breaking
But I can take it
I’ll be back
Back on my feet
This is far from over
You haven’t seen the last of me
You haven’t seen the last of me
They can say that
I won’t stay around
But I’m gonna stand my ground
You’re not gonna stop me
You don’t know me
You don’t know who I am
Don’t count me out so fast
I’ve been brought down to my knees
And I’ve been pushed way past the point of breaking
But I can take it
I’ll be back
Back on my feet
This is far from over
You haven’t seen the last of me
There will be no fade out
This is not the end
I’m down now
But i’ll be standing tall again
Times are hard but
I was built tough
I’m gonna show you all what I’m made of
I’ve been brought down to my knees
And I’ve been pushed way past the point of breaking
But I can take it
I’ll be back
Back on my feet
This is far from over
I am far from over
You haven’t seen the last of me
No no
I’m not going nowhere
I’m staying right here
Oh no
You won’t see me begging
I’m not taking my bow
Can’t stop me
It’s not the end
You haven’t seen the last of me
Oh no
You haven’t seen the last of me
You haven’t seen the last of me
- You haven't seen the last of me, Burlesque
Att en kaka kan väcka så många minnen
Tills jag fick syn på dem. De låg där stora, runda och ganska oansenliga i mängden av färggranna bakelser. Mördegs- och marängsnurror. Jitterbuggare. Så fort jag såg dem visste jag att jag ville ha en. Min farmor brukade baka Jitterbuggare, och hon lyckades alltid få dem perfekta. Härligt seg maräng mellan smulig mördeg. Det bästa var om de kom direkt från frysen, så de dessutom var riktigt kalla.
Farmors Jitterbuggare är min absoluta favoritkaka, och blotta tanken på dem fick det att vattnas i munnen. Jag har provat andras, men ingen har riktigt haft den där smaken som farmors alltid hade, den där ultimata kombinationen av sött och degigt, frasigt och mjuksegt. Trots att jag visste att Landings inte skulle smaka lika gott, var jag ändå tvungen att ha dem, som ett slags hyllning till farmor och hennes bakkonster. Har inte helt och hållet accepterat att hon är borta, för det är hon inte. Hon finns kvar i så många minnen, hon har betytt så mycket och lämnat ett sådant avtryck att delar av henne alltid kommer att finnas kvar.
I vår lägenhet finns två föremål som varje gång jag ser på dem alltid får mig att tänka på farmor. I vitrinskåpet, bredvid våra vackra stilrena vinglas vi fick av Su Yin och Nicole, står en liten rund oljelampa i vitt porslin med små gröna asplöv på. Den fick jag av farmor i födelsedagspresent för ett par år sedan för att hon ville att jag skulle ha en minnessak. Det är en sådan där sak som jag aldrig skulle få för mig att köpa själv, men den står perfekt bredvid glasen, som en kontrast mot deras moderna känsla, och jag tycker väldigt mycket om den.
Det andra föremålet fick jag välja själv i bröllopspresent i somras. Farfar bad mig titta igenom skåpet för att se om jag hittade något jag ville ha. Där stod den, den blå skålen på fot som farmor alltid hade grädde i till efterrätten på julmiddagar och släktmiddagar. Den utgör en så stark påminnelse av farmor, Lillastugan där de bodde/bor och alla tillfällen som vi har suttit runt bordet, hela släkten tillsammans. Jag har ställt den på min och pappas egenhändigt gjorda hylla, som en slags reflektion över att allting finns kvar på något sätt.
Varje gång jag ser skålen och oljelampan blir jag glad inombords. De får mig att känna mig trygg, de får mig att minnas och att vara tacksam för att jag har så många stunder att minnas.
Tänkvärda ord
-Kay Pollack
Väldigt sanna ord. Det är jag själv som väljer hur jag ser på det som händer mig. Det finns så otroligt mycket som jag inte kan göra något åt. Det jag kan göra är att välja hur det påverkar mig. Hur jag vill att jag ska klara av det. Jag kan själv välja att låta det knäcka mig, eller att bli starkare av det. Det är inte lätt, det är det aldrig. Men genom att lita på sig själv kan man nå så mycket längre än om man inte gör det. Lita på din egen förmåga, lita på att du känner dig själv, och våga förändra din syn på det som händer runt omkring. Det är du, och endast du som kan visa omvärlden vad du går för. Det är du som skapar din egen verklighet.
Just nu sitter jag här med en kopp te, fruktansvärt tött, men också laddad med mer jävlaranamma än vad jag varit på länge. Jag väljer att inte vara ett offer, det är jag som bestämmer att jag klarar mig ändå, trots oberäkneliga njurstenar och annat tjafs som försöker ställa sig i min väg. Jag väljer att se misslyckanden som en möjlighet att lära sig något nytt, en möjlighet att försöka igen och kanske prestera ännu bättre med en ny erfarenhet i bagaget. Ett misstag kan leda till så mycket positivt. Om jag inte gjorde misstaget att välja fel gymnasium, hade jag antagligen inte träffat Peter. Och att jag träffade Peter är något av det mest positiva i mitt liv. Så misstag kan faktiskt i slutändan visa sig inte alls vara ett misstag, utan bara en väg som ledde till något helt nytt och oväntat. Livet är oberäkneligt, lär dig att leva med det!
Jösses!
Den efterföljande texten var en rasistisk/nazistisk hyllningssång till bl a Hitler. En person som jag tar starkt avstånd från, texten fyllde mig med avsmak, och jag tänker definitivt inte godkänna kommentaren. Den som kommenterat hade även lämnat en adrres, som visade sig leda till en youtubevideo. Videon var Vinterland av Sarek, och efter att ha lyssnat på texten lite snabbt insåg jag att den vidriga nazisthyllningen helt enkelt var en omskriven variant av denna. Fy Fan! Om ni nu ska ha era åsikter, får ni väl ändå vara tillräckligt intelligenta för att skriva era egna kampsångar, och inte stjäla andras musik! Skärpning!
Och jag kommer aldrig någonsin tillåta kommentarer som på minsta vis förtrycker/diskriminerar/terroriserar/våldför sig på någon levande varelse över huvudtaget. Jag hör till dem som anser att alla är lika värda. Godnatt.
Hur kan man tappa orken att andas?
Långt bort från alla måsten och borden. Vissa dagar orkar man helt enkelt inte andas.
Då gäller det att stanna precis där man är, och våga att
inte fortsätta. För om man fortsätter, kan ta det ta ännu längre tid
när man väl stannar under täcket.
Ständigt detta genus
genus, studier, lärare, jämställdhet
That's What Friends Are For
And I never thought I'd feel this way
And as far as I'm concerned
I'm glad I got the chance to say
That I do believe I love you
And if I should ever go away
Well, then close your eyes and try to feel
The way we do today
And then if you can remember
Keep smilin', keep shinin'
Knowin' you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for
Well, you came and opened me
And now there's so much more I see
And so by the way I thank you
Whoa, and then for the times when we're apart
Well, then close your eyes and know
These words are comin' from my heart
And then if you can remember, oh
Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
In good times, in bad times
I'll be on your side forever more
Oh, that's what friends are for
Whoa... oh... oh... keep smilin', keep shinin'
Knowin' you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for
Keep smilin', keep shinin'
Knowin' you can always count on me, oh, for sure
'Cause I tell you that's what friends are for
For good times and for bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for (That's what friends are for)
On me, for sure
That's what friends are for
Keep smilin', keep shinin'
- Dionne Warwick
Det som inte får hända
När jag läste om Daniel förflyttades jag bakåt i tiden, till mitt första år på gymnasiet. Min pappa var lärare på den skola jag gick på, därför fick jag reda på vad som hänt nästan direkt. På juldagen hade Linnea, en tjej i min pararellklass som ingick i den grupp jag umgicks med, och hennes mamma dött i en trafikolycka. De var på väg till Linneas pappa för att hon skulle fortsätta fira jul där, men bilen halkade på en isfläck och de dog. Båda två. En 16-årig flicka och hennes mamma.
Efter jullovet var hela skolan i chock. Det var obegripligt att någon så ung bara var borta. Vi fick sitta och prata i smågrupper med lärare. Om Linnea och allt annat. Vi hade en fin minnesstund i skolan, musik ur musikalen Chess spelades. Ett foto på Linnea satt längst fram i salen, och det var fyllt av blommor. De som stått Linnea närmast grät, jag var ledsen men grät inte. Försökte istället trösta några av vännerna.
Sedan skulle vi ut på praktik i tre veckor. Det kändes overkligt. Sista fredagen på praktiken var det begravning. Kyrkan var överfull. Två vackra klarblåa kistor med blomsterhjärtan stod längst fram i kyrkan. Blått, eftersom det är hoppets färg. Det starkaste under begravningen var när kantorn, som var nära vän till familjen sjöng "Håll mitt Hjärta". Rösten darrade och hon kunde knappt sjunga, men hon gjorde det. För Linnea och hennes mamma. Det var så otroligt starkt och vackert.
Att sedan gå förbi familjen, skaka hand och se deras otröstliga, nästan tomma blickar var hemskt. Hur kan sådant hända? Unga människor ska inte dö. De ska leva, skratta vara lyckliga och äventyrliga. Men de ska inte dö.
Jag har inte tänkt på Linnea på väldigt länge. Men att läsa om Daniel, och hur läraren beskrev allt som hände under de där obegripliga dagarna kring hans död, och hur livet fortsatte väckte alla minnen igen. Jag har aldrig glömt Linnea. Det kommer jag inte göra heller. Hon är en påminnelse om att livet kan vara otroligt kort, att det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och att aldrig ta något för givet.
Unga människor kan också dö.
Är jag för ifrågasättande?
Lpfö §1
Men på vilket sätt? Och vilka mönster/roller är det man ska motverka? Detta framgår inte alls. Ovh det är det här jag ifrågasätter, eftersom alla människor har sina egna erfarenheter och tolkar utifrån sitt eget perspektiv, detta går inte att komma undan. Utan tydla praktiska hänvisningar innebär läroplanen i dagsläget att lärarna undervisar eleverna utifrån det de anser vara viktigt. Man kan ju bara hoppas att de är för jämställdhet, och anser att alla människor har lika värde. Annars blir man nästan lite orolig...
