lisa.lan

Peter och jag diskuterade länge och väl i onsdags när han kom hem. Vi kom fram till att det inte är hållbart i längden för mig att inte veta när jag klarar och inte klarar av att vara på praktiken. Jag mår inte bra av det, min handledare får svårt att bedöma mig, och eleverna får inget sammanhang i mina lektioner. Därför har vi beslutat att skjuta upp kursen än en gång. Jag ska läsa den andra halvan av vårterminen, och ägna de kommande fyra månaderna åt att ta hand om mig själv, bygga upp kondition och styrka och jobba lite när jag känner att jag kan. Det är ett tufft beslut att ta, men jag måste prioritera min hälsa. 

 

Förhoppningen är att jag ska komma igång sakta men säkert, och successivt öka mängden aktiviteter, för att kroppen ska få tid att anpassa sig. Jag kommer fortfarande läsa mina distanskurser, och kanske ett par till under våren.

 

Nu väntar och längtar efter att våra hundar ska komma hem igen, så jag kan mysa med dem och gå promenader med sällskap!

Är inne på min andra vfu-vecka, och är hemma sjuk. Dagens rubrik läste jag ironiskt nog på min morgontepåse. Det är inte första dagen jag är hemma sjuk, missade två dagar förra veckan. Höll mina första lektioner igår, vilket gick bra. Är lite trött på att inte kunna vara där när jag ska pga att kroppen inte klarar tempot. Är det inte endon som bråkar, så är det lederna. Eller båda samtidigt. Ena dagen är jag pigg, har massor av energi och klarar allt (känns det som iaf) för att nästa dag bli helt utslagen. Jag vet att jag måste anpassa mig efter vad kroippen klarar av, men det fungerar liksom inte riktigt så under vfu. Det finns liksom inte något lugnt tempo, utan det är fullt ös medvetslös, med alla planeringar, uppgifter, lektioner, elever, elever osm har problem, dokument som ska fyllas i, konflikter som ska lösas och dokumenteras och så vidare. Igår satt jag till 22 för att göra iordning inför dagens tänkta lektion. 

Jag läste någonstans att vi endotjejer (eller vem som helst med en kronisk smärtsjukdom) ska tänka att vi behöver lika lång tid till återhämtning som den tid vi lade ner på vad det nu var vi gjorde. Vilket innebär att mina 7 timmar i skolan igår skulle behöva matchas av lika lång tids vila. Och vila är inte detsamma som nattsömn. Problemet är att det inte finns någon tid för återhämtning. När jag var hemma strax efter 15, så var det en kort stunds andhämtning, för att sätta igång med lektionsplaneringar. See the problem?

 

Jag har tänkt öka min grunddos av de "snälla" smärtisarna igen, för att se om det kan underlätta. Jag vill ju så gärna, dels för att det faktiskt är riktigt roligt (jag fick MVG++++++ igår av en elev för min engelskalektion! *skryter glatt*) dels för att det är så förbaskat lite kvar innan jag är färdigexaminerad grundskolelärare. Jag vill ska bli klar till sommaren enligt planen. Jag måste bara lyckas hitta en bra balans. Idag tänkte jag försöka göra färdigt alla grundplaneringar inför nästa veckas lektioner, för att kunna få tid till åtminsone lite återhämtning. Så länge inget oförutsett händer (vilket det typ alltid gör i skolans värld) så borde det gå. I så fall kan jag också ta det lugnt i helgen. Jag har tre lektioner kvar att hålla denna veckan, två i engelska och en i samhällskunskap, men jag har hyfsad koll på vad de ska innehålla, så det känns ganska lugnt. 

 

I helgen kommer förhoppningsvis Hamlet & Dante hem igen, som vi saknar våra tussar! Känns bara fel att komma hem till en tom lägenhet. TSkruttisarna!!!

Om en vecka så är jag förhoppningsvis mitt uppe i första dagen på min VFU, och lär känna alla eleverna. Det ska bli extra roligt (och utmanande), då det som jag har förstått det kommer bli min största klass hittills. ca 25 elever ska jag undervisa och lära känna under fem roliga veckor. Givetvis är jag lite orolig för hur det ska gå, inte för praktiken och allt som hör därtill i sig, utan hur jag fysiskt kommer att klara av det. Men jag har gett mig fan på att det ska gå med en rejäl dos envishet och förmodligen en del Tramadol... Har redan börjat skissa på några potentiella lektionsplaneringar i engelska, och funderar lite på religion, historia, svenska och matte. Men det är svårt att göra något konkret innan jag vet vilka nivåer eleverna befinner sig på, så det här är mest för att få igång hjärnan lite grann. 

Jag hoppas få orka med hela nästa vecka och utvärdera hur det har gått, för om det går bra funderar jag på att ringa operationskoordinatorn och se till att få tid för operation efter VFU-perioden. Förutsatt att jag inte får en ny kallelse denna eller nästa vecka. Det är så svårt att planera ens några veckor framåt när vi inte vet något om hur kroppen kommer att må, eller ens hur allting ser ut runt omkring... Men huvudsaken är att det faktiskt bara är kroppen som är kass, och att allt annat egentligen är rätt bra! :)

Det jag kan konstatera efter 2,5 månad på Provera, är att den inte hjälper så värst mycket alls. Istället blir jag extremt lättrörd, hungrig och låg. Det som har hänt under den här tiden, är att de akuta smärtorna dämpat sig något, min teori är att det beror på Citodonet i början av perioden. Att det hjälpte till att häva smärttopparna något.

Jag har fortfarande kvar den ständiga molvärken, och de oförutsägbara huggen och sticken som dyker upp rätt vad det är. Förutom dessa konstanter, så har jag också haft en handfull av de här extrema smärtanfallen, de som ibland kunnat få mig att åka in akut med ambulans. Dock i tron att det var njursten. Än så länge har jag klarat mig hemma med hjälp av Citodonet, men nu är det slut, trots att jag varit så sparsam jag kunnat med det. Och är det verkligen meningen att man ska behöva ha såpass starka smärtstillande hemma jämnt?

Det absolut värsta är ändå tröttheten och energilösheten. Jag är konstant trött, och orkar inte göra så värst mycket alls. En promenad, lite läsning, sen är jag slut. Hromdagen städade jag hela lägenheten. Brukar ta några timmar, den här gången tog det hela dagen...

Viljan finns där, minst sagt, men inte orken och energin. Känns som jag istället för att få mer energi under sjukskrivningen bara fått mindre och mindre... Jag som ska vara mitt uppe i den intressantaste kursen under hela lärarutbildningen! Två veckor in i en kurs brukar jag åtminstone läst ett par böcker, nu har jag läst två kapitel...

Det är bland annat därför det inte blir så mycket skrivet här på bloggen, orkar helt enkelt inte lägga så mycket av min knappt existerande energi på den just nu. Men jag hoppas få läkartid snart, och jag hoppas på förändring!

Det har nu gått sex veckor sedan vi fick reda på varför jag mår som jag gör, och under dessa sex veckor har det bara blivit bättre till viss del. Den extrema tröttheten är densamma, smärtorna likaså fast jag nu har fått starkare mediciner som ska hålla dem i schack. En del biverkningar har jag känt av, såsom yrsel, illamående och ett visst matsug. Skulle kunna tänka mig att det påminner lite grann om de cravings vissa gravida får, att man plötsligt bara måste ha en speciell maträtt, godisbit eller vad det nu kan vara. Men suget är inte det värsta.

Det värsta är avsaknaden av energi. Jag orkar inte göra mycket alls, och om jag faktiskt gör något, slutar det med att jag ligger däckad efteråt. Det gäller att prioritera, eftersom det inte fungerar med mer än en aktivitet om dagen. Att känna sig konstant dåsig och trött, blandat med diverse smärtor, gör inte direkt att jag blir den mest sociala varelse. Jag har fått tänka om, planera betydligt mindre, och helt enkelt hoppas på att jag inte behöver ställa in om det faktiskt står något i kalendern. Kroppen känns matt och sliten, fast jag egentligen har mängder jag vill göra. Jag har alltid varit en planerande människa, som tycker om att ha mycket att se fram emot. Just nu fungerar inte det. Just nu har jag fullt tillräckligt att försöka ta mig upp ur sängen i hyfsad tid på morgonen, och skapa någon form av rutiner.

För att återgå till det beslut jag har behövt ta, så handlar det om körkortet. Jag har haft ett uppehåll i mina körlektioner, förhoppningen var att jag skulle må bättre och hunnit vänja mig vid både medicinerna och den nya situationen. Tyvärr så har det inte riktigt fungerat som hoppats. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte skulle vilja möta mig i trafiken för tillfället. Trött, nedsatt reaktionsförmåga och lätt illamående/yr. Jag känner själv att jag inte fixar att köra bil nu, och även om det känns tufft, så tror jag att det är rätt beslut. Nej, jag vet att det är det. Trots att jag är betydligt närmre än vad jag har varit, trots att det egentligen bara krävs lite mer körvana och sedan de båda körproven, så har jag beslutat att skjuta upp det fram till sommaren. Jag vill inte riskera fler inställda lektioner, att inte få kontinuitet i min körning. Då går det i slutändan bara åt ännu mer pengar. Planen är att vänta till sommaren, köra intensivt med mina föräldrar och ta några lektioner i Lidköping och sedan köra upp där. Oavsett så ska jag ha mitt körkort när jag är 25 år. Det finns inget alternativ!

Som Peter lade fram det häromdagen: "Du är ju fortfarande i en slags experimentfas med behandlingen. Ge det tid." Och det är väl det viktigaste. Att satsa på att jag själv ska må bra, innan jag ger mig på att fortsätta "som vanligt".