6 november
Igår tillbringade jag dryga 8 timmar på en förskola med som mest 13 stycken barn i åldern 1-3 år. Tyvärr så var båda mina handledare sjuka, och hade missat att tala om för sina kollegor att jag skulle komma, men jag fick snabbt en tillfällig handledare som var väldigt trevlig och visade mig allting under dagen. Det var många sjuka i personalen, så det var minst sagt rörigt för alla. Men barnen tog det med ro, och var stencoola allihop. Har redan fått några "kompisar".
Tyvärr så pallade inte riktigt min kropp den oerhört intensiva dagen, så idag ligger jag hemma med "det gamla vanliga" och en släng av feber. Som tur är så är det inga hantverkare runt omkring idag, vilket har inneburit att jag faktiskt kunnat vila ordentligt och redan känner mig bättre. Så imorgon är det dags igen, mer bus, sång och pedagogisk verksamhet med de små trollungarna! Det jag kan konstatera efter gårdaegn är att även om jag tycker det är otroligt roligt med förskola, så är det nog bra för min kropp att jag kommer vara F-6 lärare. Det blir inte intensivt på samma sätt i de något äldre åldrarna!
Dagen har än så länge tillbringats framför filmen "Projekt: Prinsessa", en lagom puttenuttig Disneyfilm som funkade fint som relativt hjärndöd underhållning. Ska se vad mer jag kan hitta på Netflix, och försöka sy klart det sista på mitt sye så vi faktiskt kan hänga upp det till den här julen. På tal om julen, så är det nu officiellt tillåtet att längta efter den, och börja fundera på det som ska fixas och mysas med. Ska bli skönt med långhelg, så vi hinner umgås ordentligt med båda familjerna, och hinna med julgodisgörarmys med Alex & Daniel. Det var ju riktigt roligt förra året!
Dagen har än så länge tillbringats framför filmen "Projekt: Prinsessa", en lagom puttenuttig Disneyfilm som funkade fint som relativt hjärndöd underhållning. Ska se vad mer jag kan hitta på Netflix, och försöka sy klart det sista på mitt sye så vi faktiskt kan hänga upp det till den här julen. På tal om julen, så är det nu officiellt tillåtet att längta efter den, och börja fundera på det som ska fixas och mysas med. Ska bli skönt med långhelg, så vi hinner umgås ordentligt med båda familjerna, och hinna med julgodisgörarmys med Alex & Daniel. Det var ju riktigt roligt förra året!
Ännu en bild från vår härliga långpromenad i veckan. Det var precis lagom kallt med frostiga fält och fruset vatten. IDag har det snöat intensivt i en halvtimme, men nu är det strålande sol och blå hjimmel. LÄngtar tills snön ligger kvar...
Trött
Hemma idag med. Är lagom trött på dessa genomjävliga smärtanfall, och biverkningarna av de smärtstillande tabletterna. Idag är illamåendet ordentligt igång, så jag går inte många metrer från min kräkpåse... Vill ju inget hellre än att vara på plats på praktiken, planera lektioner, prata med eleverna och vara med och hjälpa till. Imorgon ska jag komma iväg, och se hur det fungerar. Behöver jag bara ta en tablett så kan det funka, men när jag kommer upp i 2-4 så börjar det bli riktigt jobbigt. Nästa vecka blir det iaf operation och jag hoppas det kan ge några svar. Tills dess så är det bara att bita ihop och hoppas kunna komma iväg trots smärtstillande och biverkningar...
Inställd operation
Ja, som rubriken upplyser er om så blev gårdagens operation inställd. Allting var kalrt, alla förberedelser gjorda, låg bara och väntade på att få bli nerkörd till operation. Magen kurrade, blodsockret var lagom lågt, och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Tills en läkare jag aldrig sett förut kom och sa att hon tyvärr hade dåliga nyheter, för många akutfall hade kommit in, och då fick jag gå hem istället. Många blandade känslor, uppgivenhet, frustration, besvikelse ocg lite ilska. Jag har heller inte fått någon ny tid, så jag har ingen aning om när den blir istället, vilket gör allting ännu mer komplicerat. Om tio dagar börjar min VFU-period, och förhoppningen var ju att allt skulle varit färdigt tills dess. Har idag kontaktat min handledare och förklarat läget, får se vad hon säger om det. Så, nu vet ni iaf att jag inte är opererad...
Struktur
Just nu försöker jag skapa lite struktur i tillvaron. Eftersom jag är inne i en sämre period igen, så känns det inte som att jag gör så mycket nytta. Jag blir väldigt trött, och frustrerad av att inte orka göra saker och ting i det tempo jag brukar. Känner mig också lite smått nervös inför vfu:n som börjar om 2 veckor, inte för själva praktiken i sig, utan om jag ska orka med den. Jag ska vara i en åk 1, vilket ska bli jättekul, men det är också väldigt krävande. Får ta en dag i taget och hoppas på det bästa!
Två dagar i rad har jag sovit till strax efter 10, även fast jag ställt klockan på 8. Eftersom jag vanligtvis är rätt så morgonpigg, säger det ganska mycket om hur min kropp mår just nu. Idag har jag dock trots sen uppgång hunnit med en längre promenad med Hamlet, skickat iväg en del viktiga mail, strukturerat upp veckans att göra-lista och håller på att städa köket. Nu ska jag fixa lite lunch, och ta en paus framför Stargate SG-1 och McLeod's Daughters, innan jag ska kika på en webföreläsning. Känns ändå som en effektiv dag!
Medvetenhet
Den senaste veckan har jag haft ett rejält bakslag, och behövt ta starkare smärtstillande i stort sett dagligen. Pga en miss från apoteket, så dröjde det innan jag kunde hämta ut min medicin, vilket gjorde att jag blev utan nästan en vecka. Det är antagligen därför det har blivit sämre igen. Åtminstone hoppas jag det. Det är intressant det här med att inte vara fullt frisk.
En fullt frisk människa är inte medveten om sin egen kropp. Då syftar jag inte på utseendet, utan snarare på det faktum att man har en kropp som ser till att allt flyter på som det ska. Man reflekterar aldrig över att man har en mage och hur den fungerar, inte så länge den i tysthet gör vad den ska. En frisk människa tänker aldrig ens tanken att det skulle göra ont i knän eller höfter om man gick en lite längre promenad, eller fick för sig att springa en runda bara sådär. En frisk människa är sällan eller aldrig medveten om att den har olika kroppsdelar, så länge alla sköter sitt jobb och inte ställer till problem ägnas varken magen, fötterna, njuren, lungorna eller halsen någon extra tid.
Så är det inte riktigt när kroppen väljer att inte fungera felfritt. Istället går man runt och är extremt medveten om de delar som strejkar. Från att aldrig ha reflekterat över att jag har ett mellangärde, en rygg och ett underliv, är jag konstant och tyvärr ofta smärtsamt medveten om deras existens. Varje morgon när jag vaknar får jag ett bestämt "hej" från min kropp, som upplyser mig om att alla delar finns där. Det går liksom inte att glömma bort. De dagar som är riktigt bra, då kan även jag tillfälligt ignorera det faktum att jag har en kropp, som fungerar. Men vanligtvis är jag väldigt medveten om att de finns där, de delar som inte sköter sitt jobb. Jag behöver inte ens känna efter att jag har en mage, det talar den om för mig själv...
Jag skriver inte så mycket om hur jag mår här på bloggen, mest för att jag själv inte mår bättre av att skriva om det. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar kan vara riktigt bra, men jag känner fortfarande att jag är långt ifrån på topp. Kortsiktiga mål är det som gäller, och en hel del går med en rejäl dos envishet. Mitt mål för stunden är att fixa tentan imorgon eftermiddag. Sedan får jag se vad som händer.
Jag skriver inte så mycket om hur jag mår här på bloggen, mest för att jag själv inte mår bättre av att skriva om det. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar kan vara riktigt bra, men jag känner fortfarande att jag är långt ifrån på topp. Kortsiktiga mål är det som gäller, och en hel del går med en rejäl dos envishet. Mitt mål för stunden är att fixa tentan imorgon eftermiddag. Sedan får jag se vad som händer.
Motsatser
Dagens läkarbesök var raka motsatsen till det jag var på hos gynmottagningen. Idag fick jag träffa en läkare som gjorde skäl för sitt namn, lyssnade, tog mig (oss) på allvar och var väldigt trevlig. Efter undersökning och diskussion av olika behandlingsalternativ, har vi (lägg märke till användandet av "vi"!) bestämt att jag ska byta medicin, och ändra upplägget av smärtstillande en aning. Jag ska börja med en medicin som heter Visanne, som är den enda riktad direkt mot endometrios. Den är ganska ny, vilket tyvärr innebär att den inte ingår i högkostnadsskyddet. Vi får punga ut ned ca 1600 de kommande tre månaderna, men det är det lätt värt om den hjälper. Så de närmaste 3 månaderna blir en testperiod, funkar det så funkar det, annars så blir det troligast operation för att säkerställa diagnos, och ta bort eventuella endofynd. Så vi håller helt enkelt tummarna för att medicinen ska fungera!
Det som känns mest skönt är att jag totalt kommer minska antalet tabletter dagligen, fick dessutom utskrivet Alvedon i en högre dos, så jag inte behöver ta lika många av dem också.
Som av en händelse ringde min njurläkare precis när vi gick ut från sjukhuset, och uppdaterade oss om min sköldkörtel. Tydligen är det så att jag har en benägenhet att få en underproducerande sköldkörtel, vilket kan bryta ut i princip när som helst under mitt liv. Det kan bli imorgon, eller när jag är 80. Det viktiga är att hålla koll om jag blir ovanligt trött, energilös och så vidare, så de kan ta nya prover och hålla sig uppdaterade. Annars ska de lägga till de proverna när jag årligen gör mina njurtester.
Så, liten uppdatering om hur det ser ut inom "kategori hälsa" för stunden. Vi är försiktigt hoppfulla, och kör på så gott dte går som vanligt!
It's time
I eftermiddag är det då (äntligen) dags för min tid hos endometriosmottagningen. Har väldigt blandade känslor, men mest positiva. De negativa har väl mest att göra med hur jag blev bemött första gången på gynmottagningen här i stan, men nu är det en annan läkare som jag har hört ska vara bra. Så vi hoppas på det. Peter ska dessutom vara med hela tiden, vilket känns väldigt bra. Det rör ju faktiskt oss båda två.
Förhoppningarna är att jag ska få en ny, fungerande behandling, och att jag kan återgå till en normal vardag. Vi förstår båda att det kanske tar lite tid, men så länge det blir bra gör det inget. Skriver igen och berättar hur det gått, om inte ikväll så imorgon!
04.29
Är vad klockan visar på i denna stund. Jag har lagt mig ute i soffan, och har knappt sovit en blund alls i natt. Sent i lördags kväll kände jag mig lite irriterad i halsen, men inte mer än så. Igår vaknade jag upp helt utan röst och med drygt 38 graders feber. Vi hade kvar echinaceadroppar hemma, så det fick det bli tillsammans med honungsvatten och apelsiner. Tills slut kom rösten tillbaka, men det halsonda var kvar.
Vi fick mysigt adventsbesök av Torgunn & Martin, drack glögg, te och kaffe samt knaprade pepparkakor. På kvällen när de åkt kände jag mig inte så pigg, hela kroppen värkte, hade börjat hosta och halsen kändes mycket värre än tidigare. Febern var tillbaka, och ligger närmare 39. Har därför inte lunnat sova i tort sett nåt, och för att inte störa Peter gick jag ut till soffan och tog mig lite honungsvatten. Det här var väl kanske inte riktigt vad jag behövde just nu, och eftersom jag inte uppvisat nåt förkylningssymptom över huvudtaget innan llite halsont lördag kväll känner jag mig lite snopen. Ska nog ta en alvedon och försöka slumra lite nu...
Sjukskrivning
Ja, det hände en hel del igår eftermiddag. Fick prata med en sköterska på endometrioscentrum här i stan, som suckade högt när hon förstod att jag inte fått någon smärtlindring och frågade om jag kunde komma in igår efter 17. Självklart kunde jag det, så Peter och jag åkte in medan Henrik underhöll Hamlet. Efter inte alltför lång väntan fick jag träffa en riktigt trevlig och ödmjuk läkare som lyssnade, förklarade och direkt började beskriva hur en effektiv smärtlindring bör byggas upp. Han frågade vilka mediciner jag tog sedan tidigare, och visade att han brydde sig. Så nu har jag fått instruktioner om vad jag ska ta som bas, och sedan har jag fått Citodon att ta vid behov. Förhoppningsvis ska detta hjälpa att bryta smärtmönstret. Förutom smärtlindring så blev jag också sjukskriven i minst fyra veckor, eventuellt längre om det behövs. Vi får helt enkelt avvakta och se hur det utvecklar sig. Detta innebär dock att det inte blir någon mer VFU för min del. Peter och jag diskuterade efteråt, och vi ska försöka se till så jag får byta område till Uppsala, och slippa pendlandet de veckor med VFU jag har kvar. Det sliter för mycket på kroppen, och kan i värsta fall förvärra sjukdomen. Borde inte vara några problem att få byta nu heller, med tanke på allt.
Igår kväll innan jag lade mig, och inatt vid 4 tog jag Citodon, och jag känner mig helt utslagen. Är i stort sett helt smärtfri för stunden, men trött, snurrig och lite illamående. Har legat däckad i soffan och halvslumrat några timmar, lär fortsätta med den "aktiviteten" under dagen. Ska försöka orka laga lite mat, har hittills fått i mig lite yoghurt till frukost. Är sjukt sugen på asiatiskt, men får se om jag orkar stå upp vid spisen mer än 10 min. Orkar inte heller ta mig till ICA just nu, så någon färdigmat kan jag inte fixa. Inte för att jag egentligen vill ha någon heller. Någonting ska jag nog hitta på!
En ovanlig Blåvinge jag och mamma hittade när hon var uppe i augusti. Har inte sett
någon på flera år innan vi hittade denna. Tyvärr så var den skadad, men lika vacker ändå.
Walk a mile in my fucking shoes
Jag har läst en hel del om endometrios, jag har hittat bloggar och artiklar som berättar de mest skrämmande saker. Dels om sjukdomen i sig, men framför allt om hur dessa tjejer och kvinnor har blivit bemötta av vården. Att leva med svåra smärtor, att hantera vardagen så gott det går, och att sedan inte bli trodd eller tagen på allvar av de som ska hjälpa en, De, vars jobb det är att se till att man mår så bra som möjligt. De som ska föreställa utbildade i hur de ska kunna hjälpa människor. Jag ska villigt erkänna att jag knappt ville tro på det jag läste, kan man verkligen bli så illa bemött, och varför? Är det så svårt att tro på någon annans smärta?
Jag har väl helt enkelt varit lite "bortskämd". En känd njurstenspatient mitt uppe i vad som förefaller vara ett njurstensanfall är inget som bara viftas bort. Ja, innan de konstaterade att det var njurstenar så kunde det ta lite tid att få smärtlindring, men när jag fått diagnosen skärpte de till sig och hjälpte mig slippa smärtan. Precis det de är utbildade för. Att hjälpa.
Det senaste året har mina njurstensläkare konstaterat att det inte längre rör sig om enbart njursten. Mina smärtor måste bero på något annat också, eftersom gruskornen snällt stannar kvar uppe i njuren utan att ställa till problem. Min underbara njurläkare som alltid tagit mig och mina besvär på allvar, såg genast till att skicka remiss till gynmottagning och mag/tarmmottagning.
Jag hade för några månader sedan av en slump stött på endometrios, när jag försökte hitta ett samband mellan mina njurar, min krånglande mage och vissa andra symptom som jag började förstå inte kunde hänga ihop med njursten. Dessutom hade de svåra smärtorna vid anfallen till viss del ändrat karaktär, plus att jag numera nästan konstant kände av en molande, stickande värk i magtrakten och underlivet. Det var som ett slag i ansiktet när jag läste vidare, och insåg att nästan alla mina symptom, utom möjligen reumatismen, stämde in på denna sjukdom. Ju mer jag läste, desto mindre ville jag ha den, men jag kände ändå att jag hellre ville ha ett svar.
Jag fick tid hos gyn inom fyra veckor, men då värken och smärtan blev värre, så orkade jag inte vänta så länge. Att inte kunna sova ordentligt för att man vaknar av smärtor, är inte direkt något som gör att man mår bättre. Eftersom jag nu visste att det inte var njursten, ville jag heller inte ta mina mediciner mot just detta. Fast det gjorde jag en gång, när smärtan blev outärdlig så provade jag att ta en spasmofen. Spasmofen är ett morfinpreparat som fungerar så att den muskulatur man inte kan styra själv slappnar av, samt att den är smärtlindrande. Den hjälpte inte helt, men tillräckligt för att jag skulle kunna slappna av och sova, vilket var minst sagt behövligt.
Jag lyckades få en återbudstid, och fick komma redan dagen efter jag ringt. Där fick jag träffa en läkare som jag instinktivt kände att jag inte var helt förtjust i. Jag är helt på det klara med att han var tvungen att ställa vissa frågor, men det var sättet han ställde dem på som fick mig att reagera. Det faktum att han istället för att lyssna på mig först och främst tittade på remissen, och avbryta mig när jag försökte berätta hur det är, gjorde mig än mer fundersam. Efter samtalet följde en lång och för min del fruktansvärt smärtsam undersökning. Det ska tilläggas att det dessutom bara var min andra gynundersökning någonsin, vilket inte gjorde saken bättre.
Efter en lång stund talade han om för mig att jag hade endometrios, han kunde känna den långt ner vid livmodersfästena och nära tarmen, vilket kan förklara mina magproblem. Han tyckte att det bästa vore om jag blev gravid, för då skulle det bli bra (detta stämmer dock inte, endometrios kan inte botas, bara behandlas eller tillfälligt "torkas ut" av en graviditet med efterföljande amning, i värsta fall bli ännu värre). Jag svarade då att man kanske ska kunna försörja ett barn innan det sätts till världen, vilket han väl kanske höll med om. Jag skulle bli satt på hormonbehandling, som eventuellt kunde ge vissa biverkningar som påminde om klimakteriet.
Där och då kände jag lättnad. Jag fick ett svar på varför jag har mått som jag har gjort, varför jag haft ont så ofta, och jag fick reda på att det skulle gå att fixa. Jag trodde att jag skulle få hjälp, och att jag skulle få må bra igen och göra allt det där som vi brukar göra, plugga, resa, planera...
Behandlingen har ännu inte gett någon effekt, vilket jag kan förstå eftersom det bara gått 10 dagar sedan den påbörjades. Problemet är att smärtan är kvar, den gör mig trött, orkeslös, sömnlös. Jag har svårt att koncentrera mig mer än korta stunder i taget, och så fort jag gör något annat än att ta det lugnt hemma blir jag så trött att jag däckar. Värken är konstant, och ligger ungefär på 6-7 på en smärtskala som går till 10. Jag vet att det är svårt att föreställa sig för någon som inte har ont, men det är så min vardag ser ut för tillfället. Det är bara ett konstaterande, inget beklagande. Jag gör så mycket jag kan och orkar, och ibland lite mer än så. Förra veckan när jag gick till bussen tidigt på morgonen höll jag på att kräkas flera gånger. När jag kom hem efter att ha stått ut en hel dag i Sala, så totaldäckade jag. Både måndag, tisdag och torsdag var jag i säng någon gång mellan 19-20, och Peter lagade mat åt mig för att jag helt enkelt inte orkade.
Inatt har jag inte sovit mycket, jag har haft rejält ont och fick nog. Jag ringde gynakuten, som direkt fixade en telefontid med läkaren som undersökte mig och ställde diagnos. För en timme sedan ringde han upp, och jag fick ett smakprov av allt det där som jag läst att mängder av endometriostjejer råkar ut för. Att inte bli tagen på allvar. Jag fick höra att det var ju inte bra att jag inte orkade med skolan pga smärtan, det var ju bäst om jag försökte gå dit och gå färdigt utbildningen. Nej, säger du det? Dessutom fick jag höra att jag nog borde prova alvedon, och ge det lite mer tid. Alvedon? Seriöst? Jag sade till honom att han kan ju prova att gå till skolan när man kräks av smärta mitt i natten, hur trodde han det skulle gå? "Ojdå, ja det låter ju inte så bra. Blir det så får du väl komma in akut så vi får ta en till titt på dig. Men jag tycker nog du ska prova alvedon. Sedan skulle du få en återbesökstid på endometrioscentrum här i Uppsala om två månader."
För så ont kan man ju inte ha, eller? Vad ger någon annan människa rätten att förminska och nedvärdera en annan persons smärta? Vad är det som säger att just du vet hur det känns för någon annan? Smärta är något av det mest subjektiva som finns, så är det bara.
Så jag ska "verkligen försöka" fixa skolan, ta en alvedon och se glad ut. Som tur är så finns det en del slagskämpar på min sida, som slåss åt mig när jag inte orkar själv. Det är tur att ni finns!
Just give me a pain that I'm used to
Sömn är tydligen överskattat. Gick och lade mig vid 21 igår, vaknade en gång i timmen fram till 01 pga en succesivt ökande värk i sidan och magtrakten. Vid 01 tog jag medicin som inte hjälpte det minsta, och vid 03 kräktes jag. Så nu sitter jag här, har ont, är trött, mår illa och kommer inte ta mig någonstans idag. Känns inte helt hållbart det här, så jag tänkte ringa gynakuten lite senare idag och fråga vad jag kan göra, om det finns möjlighet att träffa någon läkare som kan skriva ut medicin som faktiskt hjälper. Inte så, men efter 8 år med mer eller mindre regelbundna njurstensanfall, så är receptfria läkemedel som en spott i havet för mig. Då jag dessutom gått regelbundet på Brufen för mina leder i x antal år, så säger det sig självt att det inte kommer hjälpa mot den här värken och smärtan. Eftersom det finns en hyfsad sannolikhet att det varit endometriosen som spökat de senaste gångerna vi trott det varit njurstensanfall, och jag då blivit inlagd på sjukhuset med smärtlindring i form av morfin som det enda som gett effekt, så gissar jag på att det tyvärr är lite starkare grejer som behövs för att sätta stopp på det här. "Ta två alvedon och sov bort det" funkar inte, och det hoppas jag verkligen att någon kommer förstå. Jag vill väldigt gärna få möjlighet att göra klart min VFU, utan alltför många störande moment i form av jobbiga smärtor som dyker upp och komplicerar saker och ting...
Hormoner på ingång
Idag påbörjades min hormonbehandling. I obestämd tid framöver ska jag ta en tablett morgon och kväll av något som heter Provera. Vi hoppas att det kommer att hjälpa, att det verkar snabbt, och att jag slipper biverkningar. Ska tillbaka till läkaren någon gång i slutet av oktober och kolla upp/utvärdera. Så det är bara att hålla tummen!
Go with the flow
Har börjat inse att det kanske är bättre att inte tänka sig hur det ska vara utan bara go with the flow... Idag skulle jag haft körlektion, och jag skulle gå på en föreläsning. Inget av det kommer ha skett vid den här dagens slut. Borde väl ha misstänkt något under gårdagen, med tanke på hur extremt trött jag var, och att jag fick skippa introduktionen. Idag har jag en dålig dag. Ska medicinera och se om det blir bättre, men har ju tyvärr inte så värst mycket att ta till. Jag får inte börja med hormonerna förrän antibiotikakuren är avslutad, vilket den är nu på fredag. Så jag vet inte ens om hormonerna kommer hjälpa än, utan det får framtiden visa på.
Så länge så gör jag vad jag kan, hoppas på det bästa och planerar in att däcka i soffan tillsammans med nybakta kanelbullar och ett sye framåt eftermiddagen. Det kan väl inte ens endometrios ha något att invända mot?!!
Diagnos.
Endometrios. Japp, så heter det som har orsakat mig så mycket problem och smärtor. Efter en mycket noggrann (och smärtsam) undersökning fick jag det bekräftat. Det som jag har misstänkt ända sedan jag först hörde talas om den för ca fem månader sedan. Tänker inte gå in på det mer nu, utan det blir i så fall senare. Är någon intresserad kan ni hitta information här, eller bara googla "endometrios" så finns mängder med info om denna väldigt utbredda, men oerhört okända sjukdom.
Över till något betydligt roligare! Idag så var jag ju på konsultation hos XIII, det kommer bli så grymt! Och nu har jag inbokade tider för två sittningar, varav den första redan 17 september!!! Kan knappt bärga mig... Ska bli skönt att få "ge igen" lite och frivilligt orsaka min kropp lite smärta. Bara för att visa vem som faktiskt bestämmer ;). Nej, men jag är väldigt förväntansfull, ska in några dagar innan första tiden för att dubbelkolla så motivet är bra, hur det sitter, om det behöver ändras något innan det är dags. Tänker inte avslöja motiv här, utan ni får se bild när den är klar. Vilket kommer bli betydligt tidigare än jag väntat mig. Hihi, tatuering!
Tidsbyte
Natten har varit till största delen sömnlös pga smärta och värk. Tror att jag fått ungefär 3,5 timmars sömn. Det räcker definitivt inte för att fylla min kvot. Men sömnbristen ledde iaf till att jag fick nog. Ringde till gynakuten för att få råd, fick prata med en jättetrevlig barnmorska som (tyvärr) sade att det lät som det vi helst inte vill att det ska vara. Hon sade också att jag definitivt inte skulle ha en akuttid, utan detta krävde en ordinarie tid så det ska gå att planera mer långsiktigt och reda ut det här. Däremot så letade hon reda på en återbudstid redan imorgon. Så imorgon 10.30 ska jag dit, och förhoppningsvis få reda på om det är som både hon och vi misstänker. På ett sätt föredrar jag att det är så, för då vet jag iaf vad som väntar, och framför allt vad det är som är fel. Menmen, morgondagen ger förhoppningsvas svar!
Det händer saker!
Ja, faktiskt så verkar det som att det händer saker snabbare än väntat. Igår fick jag tid hos mag-tarmmottagningen, och idag damp det ner en kallelse till gynmottagningen i brevinkastet. Den första innefattar en mindre trevlig undersökning kallad sigmoideoskopi, och äger rum 3 oktober. Döm om min förvåning efter att ha läst om hiskeliga väntetider hos gynmottagningen, när jag fick en tid redan den 7 september! Det är knappt tre veckor dit, vilket känns väldigt bra. Bara hoppas jag fixar tiden fram dit, och att besöket ger något. Personligen tror jag nämligen att gynmottagningen kan vara de som kan hjälpa mig mest, men vi får se helt enkelt. Det händer iaf något! :)
Status.
Ja, hur det gick? Fick återigen konstaterat att det inte bara är njursten, utan att det måste vara något mer. Min läkare har skickat remisser till två andra mottagningar, får bara hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får tid hos dem. Tyvärr finns det en risk för att det kan ta väldigt lång tid, i värsta fall hela hösten, vilket skulle kunna komplicera saker ytterligare om det fortsätter vara så här. Men så länge får jag fortsätta med smärtstillande, och helt enkelt uthärda så gott det går. Och hoppas på snabb tid!
In bed
Idag är jag hemma, utslagen av det gamla vanliga. Skulle lämnat prover idag, men fick flytta det tills imorgon. Är fruktansvärt trött och matt i hela kroppen. Eftersom det bara är jag och Hamlet här i Uppsala, så känns det lite skumt. Hamlet tycker att jag är fruktansvärt tråkig, han ligger brevid och blänger på mig så ofta han kan. Har bara blivit kortare rastningar idag, orkar inte med mer, men han fick jaga lite pinne en stund på parkeringstaket iaf, och så fick han e nbit gurka att tugga på. Går alltså ingen nöd på honom :)
Ska bli intressant att höra vad min läkare säger på måndag, hoppas hon har något nytt att komma med...
Ska bli intressant att höra vad min läkare säger på måndag, hoppas hon har något nytt att komma med...
Permitterad
Just nu befinner jag mig hemma, och väntar på samtal från en läkare. Det blev en vända till akuten i tisdags kväll, med inläggning som följd. Först ultraljud mitt i natten, och igår eftermiddag blev det CT-röntgen. Ultraljudet visade stenar i båda njurarna, även om det helt klart var större belastning på den högra. Trött men smärtfri sedan flera timmar tillbaka, fick jag permission att sova hemma över natten. Kan lugnt konstatera att egen säng inte går att jämföra med det som sjukhuset kallar sängar...
Så nu väntar jag på att bli utskriven, på att få röntgen svaret och fixa sjukintyg till jobbet. Lite komiskt var att jag blev inlagd på den avdelning som jag har städat, eftersom den jag skulle hamnat på var full...
Prognos: okänd
Den högst irriterande njuren fortsätter att vara just högst irriterande, och jag är minst sagt aningens trött på detta. Imorgon har jag bestämt att det får räcka, så jag ska jobba. Det är fyra arbetsdagar kvar nu, och de ska genomföras. Om jag så ska knapra smärtstillande dagarna i ända. Så fort jag kommer upp till Uppsala igen, ska jag ta tag i min läkare och fråga vad som egentligen händer, och vad som är tänkt att göras. För det görs ju faktiskt inte särskilt mycket. Lite prover sådär en gång i halvåret, en röntgen då och då, smärtstillande utskrivet vid behov. Detta har fungerat helt okej hittills, eftersom jag varit student, och lyckats fixa och trixa med missade obligatoriska moment, och eftersom jag klarar av att läsa in på egen hand.
MEN, (och detta är faktiskt ett stort men), i höst får jag inte ha några som helst rester, för då får jag inte läsa examensterminen till våren. Fullkomligt logiskt, men det skapar ett visst orosmoment för min del. Det är nämligen en hel del obligatoriska moment, för att inte tala om en lång VFU-period. Det är tillåtet att missa två dagar på VFU:n. Just det...
Så nu gäller det att det börjar hända lite saker gällande min njurprognos, (vet inte ens vad för eller om jag har någon sådan?). Jag ska om mindre än ett år ta min lärarexamen, och sedan bege mig ut i arbetslivet. Då vill (kräver) jag att det ska fungera. Jag kan inte vara sjuk jämt och ständigt. Det fungerar liksom inte när man inte längre är student med en förhållandevis flexibel tillvaro. En lösning behövs/krävs!
