lisa.lan

Idag blev ännu en sådan där dag när inget blir som tänkt. Hade gjort iordning väskan och skulle bara gå på toaletten innan jag skulle gå till bussen, när jag får ett pang-på-njurstensanfall. Ingen förvarning alls, utan bara en plötslig huggande smärta från ingenstans. Eftersom jag har slut på "dundermedicinen" var det bara att hoppas på att diklofenaken skulle hjälpa. Vilket den gjorde till en början, sedan fick jag ta en till (den sista i den tillåtna dygnsdosen). Både Peter och jag trodde vi skulle bli tvungna att åka in, låg utslagen på sängen och var långt ifrån mitt vanliga jag. Trött, illamående och dåsig med ont, ont, ont. Som genom ett under lyckades jag somna, och vaknade två timmar senare med bara lite ont kvar. Hade jag inte somnat hade vi garanterat fått åka in. Nu är det bara att hoppas på att anfallet är över för den här gången. *hoppas*