Att en kaka kan väcka så många minnen
Jag köpte med mig fika hem idag, för att fira lite att det kändes som om tentan gick ganska bra. Jag gick in på Landings, ett sådant där traditionellt konditori med stora diskar fulla av godsaker. Eftersom jag egentligen inte tänkt igenom vad jag ville ha, fick jag lätt beslutsångest. Det var ju en ren impuls att gå in där, jag brukar inte köpa fika på konditorier och att se alla kakor, bakelser och dekorerade tårtor gjorde inte beslutet lättare.
Tills jag fick syn på dem. De låg där stora, runda och ganska oansenliga i mängden av färggranna bakelser. Mördegs- och marängsnurror. Jitterbuggare. Så fort jag såg dem visste jag att jag ville ha en. Min farmor brukade baka Jitterbuggare, och hon lyckades alltid få dem perfekta. Härligt seg maräng mellan smulig mördeg. Det bästa var om de kom direkt från frysen, så de dessutom var riktigt kalla.
Farmors Jitterbuggare är min absoluta favoritkaka, och blotta tanken på dem fick det att vattnas i munnen. Jag har provat andras, men ingen har riktigt haft den där smaken som farmors alltid hade, den där ultimata kombinationen av sött och degigt, frasigt och mjuksegt. Trots att jag visste att Landings inte skulle smaka lika gott, var jag ändå tvungen att ha dem, som ett slags hyllning till farmor och hennes bakkonster. Har inte helt och hållet accepterat att hon är borta, för det är hon inte. Hon finns kvar i så många minnen, hon har betytt så mycket och lämnat ett sådant avtryck att delar av henne alltid kommer att finnas kvar.
I vår lägenhet finns två föremål som varje gång jag ser på dem alltid får mig att tänka på farmor. I vitrinskåpet, bredvid våra vackra stilrena vinglas vi fick av Su Yin och Nicole, står en liten rund oljelampa i vitt porslin med små gröna asplöv på. Den fick jag av farmor i födelsedagspresent för ett par år sedan för att hon ville att jag skulle ha en minnessak. Det är en sådan där sak som jag aldrig skulle få för mig att köpa själv, men den står perfekt bredvid glasen, som en kontrast mot deras moderna känsla, och jag tycker väldigt mycket om den.
Det andra föremålet fick jag välja själv i bröllopspresent i somras. Farfar bad mig titta igenom skåpet för att se om jag hittade något jag ville ha. Där stod den, den blå skålen på fot som farmor alltid hade grädde i till efterrätten på julmiddagar och släktmiddagar. Den utgör en så stark påminnelse av farmor, Lillastugan där de bodde/bor och alla tillfällen som vi har suttit runt bordet, hela släkten tillsammans. Jag har ställt den på min och pappas egenhändigt gjorda hylla, som en slags reflektion över att allting finns kvar på något sätt.
Varje gång jag ser skålen och oljelampan blir jag glad inombords. De får mig att känna mig trygg, de får mig att minnas och att vara tacksam för att jag har så många stunder att minnas.
Tills jag fick syn på dem. De låg där stora, runda och ganska oansenliga i mängden av färggranna bakelser. Mördegs- och marängsnurror. Jitterbuggare. Så fort jag såg dem visste jag att jag ville ha en. Min farmor brukade baka Jitterbuggare, och hon lyckades alltid få dem perfekta. Härligt seg maräng mellan smulig mördeg. Det bästa var om de kom direkt från frysen, så de dessutom var riktigt kalla.
Farmors Jitterbuggare är min absoluta favoritkaka, och blotta tanken på dem fick det att vattnas i munnen. Jag har provat andras, men ingen har riktigt haft den där smaken som farmors alltid hade, den där ultimata kombinationen av sött och degigt, frasigt och mjuksegt. Trots att jag visste att Landings inte skulle smaka lika gott, var jag ändå tvungen att ha dem, som ett slags hyllning till farmor och hennes bakkonster. Har inte helt och hållet accepterat att hon är borta, för det är hon inte. Hon finns kvar i så många minnen, hon har betytt så mycket och lämnat ett sådant avtryck att delar av henne alltid kommer att finnas kvar.
I vår lägenhet finns två föremål som varje gång jag ser på dem alltid får mig att tänka på farmor. I vitrinskåpet, bredvid våra vackra stilrena vinglas vi fick av Su Yin och Nicole, står en liten rund oljelampa i vitt porslin med små gröna asplöv på. Den fick jag av farmor i födelsedagspresent för ett par år sedan för att hon ville att jag skulle ha en minnessak. Det är en sådan där sak som jag aldrig skulle få för mig att köpa själv, men den står perfekt bredvid glasen, som en kontrast mot deras moderna känsla, och jag tycker väldigt mycket om den.
Det andra föremålet fick jag välja själv i bröllopspresent i somras. Farfar bad mig titta igenom skåpet för att se om jag hittade något jag ville ha. Där stod den, den blå skålen på fot som farmor alltid hade grädde i till efterrätten på julmiddagar och släktmiddagar. Den utgör en så stark påminnelse av farmor, Lillastugan där de bodde/bor och alla tillfällen som vi har suttit runt bordet, hela släkten tillsammans. Jag har ställt den på min och pappas egenhändigt gjorda hylla, som en slags reflektion över att allting finns kvar på något sätt.
Varje gång jag ser skålen och oljelampan blir jag glad inombords. De får mig att känna mig trygg, de får mig att minnas och att vara tacksam för att jag har så många stunder att minnas.
Kommentarer
Postat av: Alexandra
<3
Trackback
