Dag 2 - Min första kärlek
Jag funderade ganska länge på den här punkten. Min första kärlek. Små förälskelser fanns ju redan på låg- och mellanstadiet (och innan dess med) men det gills ju inte riktigt som första kärleken. Men så insåg jag att det står ju faktiskt inget om den första mänskliga kärleken! Därför tänkte jag berätta för er om min första och enda riktigt stora kärlek i stallet.
När jag hade ridit några år på ridskolan, dök det upp en ny ponny. En, i mina ögon, otroligt vacker ponny som var grågulaktig till färgen och hade ett hiskeligt humör. När ridskoleläraren på skämt sa att hon var till fjärdedel åsna trodde jag på henne. Det tog ett tag innan jag insåg att det var ett skämt.
Musse Pigg. Så hette hon. Ja, det var en hon, namnet till trots. Alla fick inte gå in till Musse Pigg i spiltan, hon kunde både sparkas och bitas. Jag lärde mig dock ganska snabbt att läsa av henne, och tillbringade så mycket tid jag kunde där inne.
Ridlektionerna kunde vara minst sagt intressanta när Musse Pigg var med. Så fort alla skulle börja skritta, begav hon sig raka vägen till något av manegens hörn, och ställde sig där med huvud mot väggen. Tjurig och envis som en åsna. Jag var en av få som lärde mig knepen, och inte tillbringade större delen av lektionen i hörnet. När det var dags att sitta av, så fick man snabbt som attan sträcka fram ena handen och ta tag i tygeln, annars fick man sig ett bett i benet. Det blev en hel del tårar orsakade av Musse Pigg på ridskolan. Men mig lyckades hon aldrig bita, och jag grät bara en gång för hennes skull.
Musse Pigg var ingen ridskolehäst, hon var en enmanshäst, så tydligt det kan bli. Innerst inne drömde jag om att kunna köpa henne, och jag bad till och med ridskolechefen höra av sig till mig om det blev aktuellt att sälja henne. Fast jag visste att jag aldrig skulle kunna köpa henne.
Jag tror verkligen att mina känslor till slut blev besvarade. Musse Pigg betedde sig bättre och bättre med mig, och vi hade riktigt roligt ihop. Så kom lektionen jag varit lite nervös inför. Första gången jag skulle hoppa med Musse Pigg, och vi skulle hoppa bana. Jag visste ju att hon ständigt vägrade, och att många brukade hamna på backen när de hoppade med henne. Innan det vår vår tur pratade jag med henne där vi stod i vårt hörn och väntade. Jag kommer ihåg hur jag talade om för henne att jag visste att hon egentligen tyckte det var roligt att hoppa, och att kunde vi inte visa allihopa vad hon gick för, hur bra hon faktiskt var.
När det så var vår tur, så kände jag hur Musse Pigg liksom stelnade till, sedan tittade hon bakåt på mig. Plötsligt flög vi iväg som skjuten ur en kanon. Jag behövde bara styra henne lätt, det var som hon visste hur banan såg ut. Jag kände en total frihetskänsla, vi flög över hindren, ett efter ett. Känslan av total samhörighet var nästan överväldigande. När vi hoppat färdigt stod ridläraren och såg alldeles häpen ut. "Bra jobbat!" sa hon.
Efter den stunden växte min kärlek till Musse Pigg ännu mer. Jag tillbringade varje extra stund innan och efter lektionerna hos henne.
Efter ett tag så sluutade jag på ridskolan, jag hade inte tid längre. Jag tänkte fortfarande väldigt ofta på Musse. Så fick jag reda på att hon blivit såld. Samtidigt som jag blev glad för att hon äntligen skulle slippa ridskolan, så blev jag väldigt ledsen. Jag grät för hennes skull, för att jag aldrig skulle få se min älskade Musse Pigg igen. Men jag var också lycklig för den tid jag hade fått tillsammans med henne, och för det fantastiska ögonblick jag fick dela med henne när vi hoppade hinderbanan.
Det är något speciellt med kärleken till djur, och Musse Pigg var min första kärlek.
När jag hade ridit några år på ridskolan, dök det upp en ny ponny. En, i mina ögon, otroligt vacker ponny som var grågulaktig till färgen och hade ett hiskeligt humör. När ridskoleläraren på skämt sa att hon var till fjärdedel åsna trodde jag på henne. Det tog ett tag innan jag insåg att det var ett skämt.
Musse Pigg. Så hette hon. Ja, det var en hon, namnet till trots. Alla fick inte gå in till Musse Pigg i spiltan, hon kunde både sparkas och bitas. Jag lärde mig dock ganska snabbt att läsa av henne, och tillbringade så mycket tid jag kunde där inne.
Ridlektionerna kunde vara minst sagt intressanta när Musse Pigg var med. Så fort alla skulle börja skritta, begav hon sig raka vägen till något av manegens hörn, och ställde sig där med huvud mot väggen. Tjurig och envis som en åsna. Jag var en av få som lärde mig knepen, och inte tillbringade större delen av lektionen i hörnet. När det var dags att sitta av, så fick man snabbt som attan sträcka fram ena handen och ta tag i tygeln, annars fick man sig ett bett i benet. Det blev en hel del tårar orsakade av Musse Pigg på ridskolan. Men mig lyckades hon aldrig bita, och jag grät bara en gång för hennes skull.
Musse Pigg var ingen ridskolehäst, hon var en enmanshäst, så tydligt det kan bli. Innerst inne drömde jag om att kunna köpa henne, och jag bad till och med ridskolechefen höra av sig till mig om det blev aktuellt att sälja henne. Fast jag visste att jag aldrig skulle kunna köpa henne.
Jag tror verkligen att mina känslor till slut blev besvarade. Musse Pigg betedde sig bättre och bättre med mig, och vi hade riktigt roligt ihop. Så kom lektionen jag varit lite nervös inför. Första gången jag skulle hoppa med Musse Pigg, och vi skulle hoppa bana. Jag visste ju att hon ständigt vägrade, och att många brukade hamna på backen när de hoppade med henne. Innan det vår vår tur pratade jag med henne där vi stod i vårt hörn och väntade. Jag kommer ihåg hur jag talade om för henne att jag visste att hon egentligen tyckte det var roligt att hoppa, och att kunde vi inte visa allihopa vad hon gick för, hur bra hon faktiskt var.
När det så var vår tur, så kände jag hur Musse Pigg liksom stelnade till, sedan tittade hon bakåt på mig. Plötsligt flög vi iväg som skjuten ur en kanon. Jag behövde bara styra henne lätt, det var som hon visste hur banan såg ut. Jag kände en total frihetskänsla, vi flög över hindren, ett efter ett. Känslan av total samhörighet var nästan överväldigande. När vi hoppat färdigt stod ridläraren och såg alldeles häpen ut. "Bra jobbat!" sa hon.
Efter den stunden växte min kärlek till Musse Pigg ännu mer. Jag tillbringade varje extra stund innan och efter lektionerna hos henne.
Efter ett tag så sluutade jag på ridskolan, jag hade inte tid längre. Jag tänkte fortfarande väldigt ofta på Musse. Så fick jag reda på att hon blivit såld. Samtidigt som jag blev glad för att hon äntligen skulle slippa ridskolan, så blev jag väldigt ledsen. Jag grät för hennes skull, för att jag aldrig skulle få se min älskade Musse Pigg igen. Men jag var också lycklig för den tid jag hade fått tillsammans med henne, och för det fantastiska ögonblick jag fick dela med henne när vi hoppade hinderbanan.
Det är något speciellt med kärleken till djur, och Musse Pigg var min första kärlek.
Kommentarer
Trackback
