lisa.lan

Jag är trött. Fruktansvärt trött. Sådär trött så att det känns som om jag aldrig kommer bli pigg igen. Jag befinner mig en bubbla av trötthet, flyter omkring och försöker göra något vettigt med min tillvaro. Anledningen till denna trötthet, är dessa ständigt återkommande smärtor. Såvitt jag vet orsakade av njurgrus, men tvivlet har infunnit sig. Kan det vara något annat, något mer? Urologen som jag pratade med (via telefon) i våras som tittat på mina röntgenbilder, frågade om jag haft ont efter att de var tagna. "Ja, i nästan tre veckors tid", svarade jag. "Då är det inte njursten, då är det något annat." Han skulle skicka tillbaka mig till min ordinarie läkare för fortsatt utredning. Sedan hörde jag inget mer. Så det sista jag hörde var att den förklaring som jag fått höra under flera års tid, inte stämde. "Då är det något annat." Men vad? Jag har en tanke, en misstanke om vad det skulle kunna vara. På måndag ska jag träffa min läkare igen, och har då tänkt försöka få svar. Kan hon inte ge mig några, vill jag få möjlighet att träffa någon som kanske kan. För nu är jag trött. Trött på att vara trött, trött på att inte orka, inte känna för, inte engagera mig. Trött på att inte känna igen mig själv. Var är den där positiva, överenergiska tjejen med fullt upp? Nu får Peter anstränga sig för att få ut mig på bio. Tänk, bara en sådan simpel sak som att se på film i en biosalong känns nästintill övermäktigt. Tänk om jag får ont? Tänk om jag inte orkar? Är det inte väldigt jobbigt att filmen börjar så sent?
Jag har funderat på att anmäla mig till en yogakurs nu i höst. Har funderat i ett par veckors tid. Men när jag precis bestämt mig för att skicka iväg ett mail, så dyker de där tankarna upp igen. Tänk om jag får ont? Tänk om jag inte orkar?
Tröttheten, smärtan, och även oron över att något ska hända när jag inte befinner mig i hemmets trygga vrå, har så sakteliga börjat ta över mitt liv. Det som jag svor på aldrig skulle hända.
Jag vill ha fullt upp, jag vill orka göra saker, men energin finns inte längre. Oavsett vad det är, njursten eller något annat, så räcker det nu. Jag vill inte vara trött längre! Jag vill kunna planera långsiktigt utan att vara rädd för att behöva ställa in pga smärta. Jag vill kunna göra precis det jag känner för, utan att fundera över om jag orkar eller inte. Jag vill slippa ha ont, slippa anpassa mig själv efter smärtan. Jag vill slippa vara så outsägligt trött!