lisa.lan

Det jag kan konstatera efter 2,5 månad på Provera, är att den inte hjälper så värst mycket alls. Istället blir jag extremt lättrörd, hungrig och låg. Det som har hänt under den här tiden, är att de akuta smärtorna dämpat sig något, min teori är att det beror på Citodonet i början av perioden. Att det hjälpte till att häva smärttopparna något.

Jag har fortfarande kvar den ständiga molvärken, och de oförutsägbara huggen och sticken som dyker upp rätt vad det är. Förutom dessa konstanter, så har jag också haft en handfull av de här extrema smärtanfallen, de som ibland kunnat få mig att åka in akut med ambulans. Dock i tron att det var njursten. Än så länge har jag klarat mig hemma med hjälp av Citodonet, men nu är det slut, trots att jag varit så sparsam jag kunnat med det. Och är det verkligen meningen att man ska behöva ha såpass starka smärtstillande hemma jämnt?

Det absolut värsta är ändå tröttheten och energilösheten. Jag är konstant trött, och orkar inte göra så värst mycket alls. En promenad, lite läsning, sen är jag slut. Hromdagen städade jag hela lägenheten. Brukar ta några timmar, den här gången tog det hela dagen...

Viljan finns där, minst sagt, men inte orken och energin. Känns som jag istället för att få mer energi under sjukskrivningen bara fått mindre och mindre... Jag som ska vara mitt uppe i den intressantaste kursen under hela lärarutbildningen! Två veckor in i en kurs brukar jag åtminstone läst ett par böcker, nu har jag läst två kapitel...

Det är bland annat därför det inte blir så mycket skrivet här på bloggen, orkar helt enkelt inte lägga så mycket av min knappt existerande energi på den just nu. Men jag hoppas få läkartid snart, och jag hoppas på förändring!