Decision making
Ibland rent ut sagt suger det att saker och ting ska krångla. Att inte kunna göra allt det där som man tänkt och vill kunna göra. Och att då behöva fatta beslut som man inte alls vill fatta, det suger om möjligt ännu mer.
Det värsta är avsaknaden av energi. Jag orkar inte göra mycket alls, och om jag faktiskt gör något, slutar det med att jag ligger däckad efteråt. Det gäller att prioritera, eftersom det inte fungerar med mer än en aktivitet om dagen. Att känna sig konstant dåsig och trött, blandat med diverse smärtor, gör inte direkt att jag blir den mest sociala varelse. Jag har fått tänka om, planera betydligt mindre, och helt enkelt hoppas på att jag inte behöver ställa in om det faktiskt står något i kalendern. Kroppen känns matt och sliten, fast jag egentligen har mängder jag vill göra. Jag har alltid varit en planerande människa, som tycker om att ha mycket att se fram emot. Just nu fungerar inte det. Just nu har jag fullt tillräckligt att försöka ta mig upp ur sängen i hyfsad tid på morgonen, och skapa någon form av rutiner.
För att återgå till det beslut jag har behövt ta, så handlar det om körkortet. Jag har haft ett uppehåll i mina körlektioner, förhoppningen var att jag skulle må bättre och hunnit vänja mig vid både medicinerna och den nya situationen. Tyvärr så har det inte riktigt fungerat som hoppats. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte skulle vilja möta mig i trafiken för tillfället. Trött, nedsatt reaktionsförmåga och lätt illamående/yr. Jag känner själv att jag inte fixar att köra bil nu, och även om det känns tufft, så tror jag att det är rätt beslut. Nej, jag vet att det är det. Trots att jag är betydligt närmre än vad jag har varit, trots att det egentligen bara krävs lite mer körvana och sedan de båda körproven, så har jag beslutat att skjuta upp det fram till sommaren. Jag vill inte riskera fler inställda lektioner, att inte få kontinuitet i min körning. Då går det i slutändan bara åt ännu mer pengar. Planen är att vänta till sommaren, köra intensivt med mina föräldrar och ta några lektioner i Lidköping och sedan köra upp där. Oavsett så ska jag ha mitt körkort när jag är 25 år. Det finns inget alternativ!
Som Peter lade fram det häromdagen: "Du är ju fortfarande i en slags experimentfas med behandlingen. Ge det tid." Och det är väl det viktigaste. Att satsa på att jag själv ska må bra, innan jag ger mig på att fortsätta "som vanligt".
Det har nu gått sex veckor sedan vi fick reda på varför jag mår som jag gör, och under dessa sex veckor har det bara blivit bättre till viss del. Den extrema tröttheten är densamma, smärtorna likaså fast jag nu har fått starkare mediciner som ska hålla dem i schack. En del biverkningar har jag känt av, såsom yrsel, illamående och ett visst matsug. Skulle kunna tänka mig att det påminner lite grann om de cravings vissa gravida får, att man plötsligt bara måste ha en speciell maträtt, godisbit eller vad det nu kan vara. Men suget är inte det värsta.
Det värsta är avsaknaden av energi. Jag orkar inte göra mycket alls, och om jag faktiskt gör något, slutar det med att jag ligger däckad efteråt. Det gäller att prioritera, eftersom det inte fungerar med mer än en aktivitet om dagen. Att känna sig konstant dåsig och trött, blandat med diverse smärtor, gör inte direkt att jag blir den mest sociala varelse. Jag har fått tänka om, planera betydligt mindre, och helt enkelt hoppas på att jag inte behöver ställa in om det faktiskt står något i kalendern. Kroppen känns matt och sliten, fast jag egentligen har mängder jag vill göra. Jag har alltid varit en planerande människa, som tycker om att ha mycket att se fram emot. Just nu fungerar inte det. Just nu har jag fullt tillräckligt att försöka ta mig upp ur sängen i hyfsad tid på morgonen, och skapa någon form av rutiner.
För att återgå till det beslut jag har behövt ta, så handlar det om körkortet. Jag har haft ett uppehåll i mina körlektioner, förhoppningen var att jag skulle må bättre och hunnit vänja mig vid både medicinerna och den nya situationen. Tyvärr så har det inte riktigt fungerat som hoppats. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte skulle vilja möta mig i trafiken för tillfället. Trött, nedsatt reaktionsförmåga och lätt illamående/yr. Jag känner själv att jag inte fixar att köra bil nu, och även om det känns tufft, så tror jag att det är rätt beslut. Nej, jag vet att det är det. Trots att jag är betydligt närmre än vad jag har varit, trots att det egentligen bara krävs lite mer körvana och sedan de båda körproven, så har jag beslutat att skjuta upp det fram till sommaren. Jag vill inte riskera fler inställda lektioner, att inte få kontinuitet i min körning. Då går det i slutändan bara åt ännu mer pengar. Planen är att vänta till sommaren, köra intensivt med mina föräldrar och ta några lektioner i Lidköping och sedan köra upp där. Oavsett så ska jag ha mitt körkort när jag är 25 år. Det finns inget alternativ!
Som Peter lade fram det häromdagen: "Du är ju fortfarande i en slags experimentfas med behandlingen. Ge det tid." Och det är väl det viktigaste. Att satsa på att jag själv ska må bra, innan jag ger mig på att fortsätta "som vanligt".
Kommentarer
Trackback
