lisa.lan

Jag har väl helt enkelt varit lite "bortskämd". En känd njurstenspatient mitt uppe i vad som förefaller vara ett njurstensanfall är inget som bara viftas bort. Ja, innan de konstaterade att det var njurstenar så kunde det ta lite tid att få smärtlindring, men när jag fått diagnosen skärpte de till sig och hjälpte mig slippa smärtan. Precis det de är utbildade för. Att hjälpa.

Det senaste året har mina njurstensläkare konstaterat att det inte längre rör sig om enbart njursten. Mina smärtor måste bero på något annat också, eftersom gruskornen snällt stannar kvar uppe i njuren utan att ställa till problem. Min underbara njurläkare som alltid tagit mig och mina besvär på allvar, såg genast till att skicka remiss till gynmottagning och mag/tarmmottagning.

Jag hade för några månader sedan av en slump stött på endometrios, när jag försökte hitta ett samband mellan mina njurar, min krånglande mage och vissa andra symptom som jag började förstå inte kunde hänga ihop med njursten. Dessutom hade de svåra smärtorna vid anfallen till viss del ändrat karaktär, plus att jag numera nästan konstant kände av en molande, stickande värk i magtrakten och underlivet. Det var som ett slag i ansiktet när jag läste vidare, och insåg att nästan alla mina symptom, utom möjligen reumatismen, stämde in på denna sjukdom. Ju mer jag läste, desto mindre ville jag ha den, men jag kände ändå att jag hellre ville ha ett svar.

Jag fick tid hos gyn inom fyra veckor, men då värken och smärtan blev värre, så orkade jag inte vänta så länge. Att inte kunna sova ordentligt för att man vaknar av smärtor, är inte direkt något som gör att man mår bättre. Eftersom jag nu visste att det inte var njursten, ville jag heller inte ta mina mediciner mot just detta. Fast det gjorde jag en gång, när smärtan blev outärdlig så provade jag att ta en spasmofen. Spasmofen är ett morfinpreparat som fungerar så att den muskulatur man inte kan styra själv slappnar av, samt att den är smärtlindrande. Den hjälpte inte helt, men tillräckligt för att jag skulle kunna slappna av och sova, vilket var minst sagt behövligt.

Jag lyckades få en återbudstid, och fick komma redan dagen efter jag ringt. Där fick jag träffa en läkare som jag instinktivt kände att jag inte var helt förtjust i. Jag är helt på det klara med att han var tvungen att ställa vissa frågor, men det var sättet han ställde dem på som fick mig att reagera. Det faktum att han istället för att lyssna på mig först och främst tittade på remissen, och avbryta mig när jag försökte berätta hur det är, gjorde mig än mer fundersam. Efter samtalet följde en lång och för min del fruktansvärt smärtsam undersökning. Det ska tilläggas att det dessutom bara var min andra gynundersökning någonsin, vilket inte gjorde saken bättre.

Efter en lång stund talade han om för mig att jag hade endometrios, han kunde känna den långt ner vid livmodersfästena och nära tarmen, vilket kan förklara mina magproblem. Han tyckte att det bästa vore om jag blev gravid, för då skulle det bli bra (detta stämmer dock inte, endometrios kan inte botas, bara behandlas eller tillfälligt "torkas ut" av en graviditet med efterföljande amning, i värsta fall bli ännu värre). Jag svarade då att man kanske ska kunna försörja ett barn innan det sätts till världen, vilket han väl kanske höll med om. Jag skulle bli satt på hormonbehandling, som eventuellt kunde ge vissa biverkningar som påminde om klimakteriet.

Där och då kände jag lättnad. Jag fick ett svar på varför jag har mått som jag har gjort, varför jag haft ont så ofta, och jag fick reda på att det skulle gå att fixa. Jag trodde att jag skulle få hjälp, och att jag skulle få må bra igen och göra allt det där som vi brukar göra, plugga, resa, planera...

Behandlingen har ännu inte gett någon effekt, vilket jag kan förstå eftersom det bara gått 10 dagar sedan den påbörjades. Problemet är att smärtan är kvar, den gör mig trött, orkeslös, sömnlös. Jag har svårt att koncentrera mig mer än korta stunder i taget, och så fort jag gör något annat än att ta det lugnt hemma blir jag så trött att jag däckar. Värken är konstant, och ligger ungefär på 6-7 på en smärtskala som går till 10. Jag vet att det är svårt att föreställa sig för någon som inte har ont, men det är så min vardag ser ut för tillfället. Det är bara ett konstaterande, inget beklagande. Jag gör så mycket jag kan och orkar, och ibland lite mer än så. Förra veckan när jag gick till bussen tidigt på morgonen höll jag på att kräkas flera gånger. När jag kom hem efter att ha stått ut en hel dag i Sala, så totaldäckade jag. Både måndag, tisdag och torsdag var jag i säng någon gång mellan 19-20, och Peter lagade mat åt mig för att jag helt enkelt inte orkade.

Inatt har jag inte sovit mycket, jag har haft rejält ont och fick nog. Jag ringde gynakuten, som direkt fixade en telefontid med läkaren som undersökte mig och ställde diagnos. För en timme sedan ringde han upp, och jag fick ett smakprov av allt det där som jag läst att mängder av endometriostjejer råkar ut för. Att inte bli tagen på allvar. Jag fick höra att det var ju inte bra att jag inte orkade med skolan pga smärtan, det var ju bäst om jag försökte gå dit och gå färdigt utbildningen. Nej, säger du det? Dessutom fick jag höra att jag nog borde prova alvedon, och ge det lite mer tid. Alvedon? Seriöst? Jag sade till honom att han kan ju prova att gå till skolan när man kräks av smärta mitt i natten, hur trodde han det skulle gå? "Ojdå, ja det låter ju inte så bra. Blir det så får du väl komma in akut så vi får ta en till titt på dig. Men jag tycker nog du ska prova alvedon. Sedan skulle du få en återbesökstid på endometrioscentrum här i Uppsala om två månader."

För så ont kan man ju inte ha, eller? Vad ger någon annan människa rätten att förminska och nedvärdera en annan persons smärta? Vad är det som säger att just du vet hur det känns för någon annan? Smärta är något av det mest subjektiva som finns, så är det bara.

Så jag ska "verkligen försöka" fixa skolan, ta en alvedon och se glad ut. Som tur är så finns det en del slagskämpar på min sida, som slåss åt mig när jag inte orkar själv. Det är tur att ni finns!