Var är jag?
Det är svårt att behålla sig själv, när allting runt omkring blir till kaos. När kroppen inte vill det jag vill, när huvudet inte orkar tänka för mycket för att hålla sig över ytan. Förra söndagen blev jag inlagd för smärtlindring, och nu väntar jag på att få hem sjukskrivningspapper. Det kommer inte bli någon praktik för min del, för jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är inte någon supermänniska som kan fortsätta i all oändlighet trots ständig smärta och trötthet. Även jag har en gräns, och jag är med raska steg på väg mot den.
Det var länge sedan nu jag kände igen mig själv, och jag saknar verkligen det. Jag har alltid vetat ungefär vad jag velat, och aldrig någonsin tvivlat på att det kommer bli så. Förrän nu. Nu när jag blir mer och mer fast i en sjukdom som det ännu inte är helt säkert vad det är. En sjukdom som hindrar mig från allt det jag vill göra, men inte längre orkar, eller ens kan. Mitt i detta virrvar av smärtor, läkare, mediciner och byråkrati måste jag försöka hålla fast vid det lilla som finns kvar, som är jag. Den person som älskar att gå långa promenader, hitta på roliga aktiviteter med hunden, resa, upptäcka nya platser och kulturer. Som utan att tveka bokar in sig på en turridning, teater, kurs eller vad som helst. Som har många bollar i luften hela tiden, men som ändå inte tvekar att ta en paus vid behov. Den person som lever, och som älskar det. Allt det där fungerar inte för mig just nu, och jag tackar vad det än är som har fört min Peter till mig, för utan honom hade jag gett upp för länge sedan.
Då det är alldeles för mycket just nu, har jag bestämt mig för att inte skriva i bloggen på ett tag. Beroende på vad som händer framöver kanske jag börjar igen, men jag vet inte när, eller ens om. Jag vill inte riskera att detta blir en plats fylld av dystra tankar kring allt det jag vill, men inte kan.
Kommentarer
Postat av: Alexandra
<3
Trackback
