En sån där dag...
Idag har visat sig vara en sån där dag. En sån där dag när det mesta bara vägrar vara enkelt och okomplicerat, utan istället gör allt för att jävlas. Det började med badrumsskåpet Sydney, som legat i bitar på hallgolvet i flera dagar nu utan att det hänt något. Jag kände mig på gott humör imorses, och bestämde mig för att ta itu med åbäket. Och det gick faktiskt riktigt bra. Tills sida 2 skulle sättas ihop med bakstycket och sida 1. Då ville plötsligt Sydney inte alls samarbeta, hur mycket jag än lirkade. Träpluggarna vägrade att snällt falla in i leden (eller i det här fallet hålen). Efter x antal försök, erkände jag mig besegrad och beslöt mig att vänta tills den äkta hälften kommer hem och kan hjälpa till att tvonga Sydney till lydnad.
Då fick jag den briljanta idén att städa iordning i sovrummet, och bära ut de lådor som skall stå i förrådet. Fick ut två små Kitchen Aidkartonger utan problem, går in för att hämta ett gäng tomma, ihopvikta flyttkartonger och plötsligt befinner jag mig liggandes halvvägs ut genom dörren, med en skrikande fot, blåslaget knä och axel och har en vettskrämd hund som stirrar på mig som om jag voe något monster från yttre rymden. Av någon outgrundlig anledning bestämde sig min vänsterfot som inte krånglat på närmare 18 månader att göra sig till kännes. Eller snarare tvärtom, den bara försvann, vilket ledde till den vackra (ja, jag är optimist) piruetten som slutade med mig på golvet med nosen precis vid snökanten på uteplatsen. Lyckdes ta mig upp, stänga dörren ut (tacka gudarna för att ingen såg mig) lugna Hamlet (som tyckte det var lämpligt att ställa sig på den onda foten bara för att se så den var ok) och stappla in till soffan i vardagsrummet. Där sitter jag nu, och har inga planer på att röra mig mer inom den närmsta tiden. Bara så ni vet...
Då fick jag den briljanta idén att städa iordning i sovrummet, och bära ut de lådor som skall stå i förrådet. Fick ut två små Kitchen Aidkartonger utan problem, går in för att hämta ett gäng tomma, ihopvikta flyttkartonger och plötsligt befinner jag mig liggandes halvvägs ut genom dörren, med en skrikande fot, blåslaget knä och axel och har en vettskrämd hund som stirrar på mig som om jag voe något monster från yttre rymden. Av någon outgrundlig anledning bestämde sig min vänsterfot som inte krånglat på närmare 18 månader att göra sig till kännes. Eller snarare tvärtom, den bara försvann, vilket ledde till den vackra (ja, jag är optimist) piruetten som slutade med mig på golvet med nosen precis vid snökanten på uteplatsen. Lyckdes ta mig upp, stänga dörren ut (tacka gudarna för att ingen såg mig) lugna Hamlet (som tyckte det var lämpligt att ställa sig på den onda foten bara för att se så den var ok) och stappla in till soffan i vardagsrummet. Där sitter jag nu, och har inga planer på att röra mig mer inom den närmsta tiden. Bara så ni vet...
Kommentarer
Trackback
